Det absolut sämsta jag kan göra en kväll är att kolla på det senaste avsnitten av Grey's Anatomy, verkligen – kan man bli mer nedstämd och fundersam över livet? Vad har man för mål? Prioriteringar? Visar man tillräckligt med tacksamhet? Varför sover man ensam? Gör man tillräckligt för dom man älskar? Kanske inte är rätt tillfälle att göra något åt saken, men tid att fundera har jag ..i reklampauserna, då jag sitter och småsnyftar för mig själv. Tusan att man är så blödig, åh!

Det är det då man befinner sig såhär långt hemifrån, så långt borta från familjen, vännerna och sin verkliga vardag man möjligen kan befinna sig – det är då man inser vad som verkligen räknas. Klart man ska ha kul, och man ska göra det som känns rätt och man ska aldrig tveka på sin egen magkänsla. Det viktigaste är att man hittar sin plats i livet, och det är då man verkligen är nöjd med sig själv, känner att man har det absolut viktigaste för att må bra – det är då resten av bitarna faller på plats. Så länge man är nöjd med sig själv, så löser sig alltid resten.

Ni finns där hemma

Såklart njuter jag så mycket jag bara orkar. Lever livet här i stora äpplet, huvudstädernas huvudstad, metropolen, det får ni läsa om. Samtidigt så känner jag att det finns mycket att komma hem till, och ni ska veta att jag verkligen längtar efter er alla (även ni som tror att ni inte betyder nåt för mig). Utan allt stöd och pepp-talk från er så hade jag aldrig tagit mig hit, hit till mitt rum i Astoria - ett stenkast från Manhattan, upplevelser och fler underbara människor.

Lovar att nästa inlägg blir mindre seriöst.

(..det är snart säsongsavslutning för Grey's Anatomy!)

Kram på er!

Tack och godnatt!